Max berättelser

När vi öppnade X-grillen i Gällivare -68 ställdes vi direkt inför ett problem: Gällivare var inte världens mest folktäta plats. För att få snurr på affärerna skulle vi ha behövt många fler potentiella gäster. Så vi tänkte: om vi inte kan få hit fler gäster, så måste gästerna komma hit oftare. Vi hade så pass mycket självdistans att vi förstod att ingen vill äta hamburgare med pommes frites eller potatismos morgon, middag och kväll. Inte ens våra hamburgare. Men om vi serverar en rad olika rätter, då kommer man nog tillbaka oftare. Sagt och gjort, vi utökade menyn med fem olika grillkorvar, stekt potatis, köttbullar, pannbiffar, grillad kyckling, wienersnitsel och renskav. Vi breddade menyn med lite lyx och serverade entrecote samt oxfilé med smörslungad potatis tillsammans med såser som Café de Paris och Bearnaise. Vi slog på stort och det funkade rätt bra.

En dag parkerade en bil utanför vår grillkiosk. Ut klev en prydlig familj, fint uppklädda från topp till tå. Pappan såg sig lite förvirrat omkring. Först gick han in I bensinmacken, men kom snart ut. Då gick han fram och kände på dörren till vår grill. När den inte öppnades kom han runt till vår lucka på framsidan. Hans välputsade skor och klanderfria kostym stod i skarp contrast till våra enkla utemöbler och vår lilla lucka i väggen. Han undrade var restaurang X-grillen låg. Han visade upp vår annons där vi erbjöd Tournedos, grillade tomater med smörslungad potatis och Bearnaisesås för 3,95. Lite generat påpekade vi att han kommit till rätt ställe. En kort stunds tystnad infann sig innan mannen tackade för sig, packade in familjen i bilen och körde där ifrån. Sedan den dagen var vi noga med att skriva ut att X-grillen var ett gatukök.

1971 vann Stellan Bengtsson VM i pingis, ångerveckan infördes och vi gick från att vara grillkiosk till att bli en riktig hamburgerrestaurang. Den nya hamburgerrestaurangen låg i Luleå och vi passade på att byta namn från X-grillen till Max. Mitt i denna förändringsprocess fick vi en släng av nostalgi och valde att behålla namnet X-grillen på grillen i Skellefteå. Ett namn som fortfarande gäller, fast i folkmun kallas grillen för "Krysset". Tillbaka till det som förändrades: Skillnaden mellan grillkiosk och hamburgerrestaurang är påtaglig. Nu behövde kunderna inte hänga utanför luckan i väggen och äta, utan kunde gå in och slå sig ned. Denna modernitet väckte dock oro. Skulle folk förstå att man nu måste gå in I huset för att beställa sin hamburgare? Hur förödande skulle det inte vara om en hungrig kund inte hittade till beställningsdisken? Det här måste lösas. En vilsen kund, som planlöst letar efter en lucka i väggen, är en förlorad kund. Efter en sömnlös natt kom Max på lösningen. Vi sågar ett hål i väggen och gör en grillkioskdisk också. På så sätt nådde vi bade kioskhängarna och den skara människor som gillar att sitta inne och äta hamburgare.

Året var -97, vi tog fram en senapsburgare. Idén var att blanda till en dressing med riktigt stark fransk senap och majonnäs. Som vanligt slog vi på sort, övertygade om att senapsburgaren skulle göra succé. Kopiösa mängder dijonsenap av märket Maille beställdes från Frankrike; närmare bestämt 100000 senapsburkar. För att toppa erbjudandet fick varje kunde en liten glasburk exklusiv dijonsenap att ta med sig hem. När burken, som var värd 15 kronor, var slut kunde man diska ur den och använda den som ett whiskyglas. Så tänkte vi i alla fall. Men den där senapsburken lockade inte så många. Kanske var dijonsenapen för stark när den inte var blandad med majonnäs, kanske var gästerna ovana vid att få en glasburk med senap när de beställt en hamburgare. I vilket fall som helst så gick Senapsburgaren bra, men gästerna ville inte ha senapsburken. Det slutade med att vi gav burkar till alla som ville ha en, men det hjälpte inte. Vårt lager ockuperades av 76000 senapsburkar. De tog onödigt mycket plats, vilket var speciellt irriterande då antalet burkar aldrig minskade. Vi visste inte vad vi skulle göra. En dag ringde de från lagret och sa att problemet var löst. En truck hade råkat köra in i pallen med senapsburkar. Nästan alla burkar var förstörda. Vi beklagade det som inträffat, men bestämde oss för att dra ett sträck över incidenten.

I början av 50-talet startar en hamburgerkedja i Kalifornien, USA. Snart växer kedjan med en explosionsartad fart. Den erövrar världen och är idag utan jämförelse störst med över 30000 restauranger i mer än 119 länder. Varje dag äter närmare 50 miljoner människor hos dem. Deras framgångsresa har tagit dem till de mest avlägsna platser på vår planet, så även Umeå och Luleå. 1986 slog de upp portarna i närheten av vår restaurang och det stora hamburgerkriget var snart igång. Vi uppfattades nog inte som något större hot, med våra svenska restauranger där folk kunde köpa korv i kön medan de väntade på sina hamburgare. Det såg rätt mörkt ut. Vi är trots allt i snabbmatsbranschen och det multinationella företaget körde med varmhållna hamburgare. Därför var de mycket snabbare än vad vi kunde vara som gjorde hamburgare på beställning. Vi kontrade med vår kunskap om Sverige och serverade gratis kaffe på maten, något vi glatt våra svenska kunder med sedan starten -68. Ett erbjudande som fortfarande lever kvar hos oss. Det som tillslut avgjorde, var till viss del norrlänningarnas rätt aviga inställning till "de där amerikanarna", som hamburgerjätten kallades för i folkmun. Men framför allt smaken på hamburgarna. Vi erbjöd kunderna att göra ett smaktest. Det gick ut på att man först köpte en hamburgare hos de där amerikanarna och sedan tog kvittot till oss, då vi bjöd på en av våra hamburgare. Konkurrenten kontrade med att skriva ut "tomma" kvitton så att vi skulle tvingas att bjuda på en massa burgare. Smart tyckte de, bra tyckte vi som gärna b e v i s a d e att vi var godare. Det här vetenskapliga testet visade till slut att 8 av 10 valde våra hamburgare framför konkurrentens.

Hamburgerkriget rasade i fyra år, men -90 fick amerikanarna se sig besegrade och slog igen i både Umeå och Luleå. Det är inte ovanligt att restaurangkedjor tvingas lägga ned vissa av sina restauranger. Men för denna amerikanska jätte var nedläggningen unik. Det här var första gången i deras monumentala framgångshistoria som de fick lägga ner en resturang. Och inte bara en utan två. Det väckte intresse runt om i världen och plötsligt handlade artiklar i affärspressen och CNN-inslag om lilla Max från Tomtens land, som fått hamburgerjätten att slå igen. Kul tyckte vi som raskt tog över deras gamla lokaler, rensade ut allt, förutom sopkorgarna med stora M på.

Det finns en tydlig gräns i Sverige. En gräns som skiljer svenskar från andra svenskar. Den här gränsen delar upp Sverige i två olika skolor. Gränsen går vågrätt precis vid Umeå och avgör hur man äter sin hamburgare. Söder om gränsen äter man hamburgare uteslutande med hjälp av händerna. Norr om gränsen däremot är det kniv och gaffel som gäller. Självfallet finns det undantag, Umeåbor som plockar upp burgaren med händerna, och folk i Halmstad som inte i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig en hamburgermåltid utan bestick. Av denna enkla anledning finns bestick i våra restauranger i Sundsvall och norröver. Söderut måste man fråga i kassan efter kniv och gaffel. En annan skillnad mellan norra och södra Sverige är val av hamburgare. Skrovmålet är hamburgermålet nr 1 norr om Uppsala men ingen storsäljare utanför Norrland. Om någon i t.ex. Örebro beställer ett Skrovmål, kan man vara nästan säker på att personen har sitt ursprung från Norrland. Vi behöver inte ens höra på dialekten om det är en norrlänning eller inte. Beställer de ett Skrovmål är saken biff så att säga. Om de dessutom vill ha en korv i kön så är det garanterat en norrlänning. Korv I kön var nämligen ett påfund som vi erbjöd på åttiotalet, innan vi expanderat söderut. I väntan på den riktiga beställningen kunde man få en korv med bröd. Det här var speciellt populärt att beställa framåt småtimmarna efter en kväll på stan. Den största utmaningen med detta enkla erbjudande var att komma ihåg vilka som hade beställt den. När personen kom fram till kassan var korven historia och visa kunders närminne var kanske inte alltid det bästa. Men åter till Skrovmålet. Hur kommer det sig att Skrovmålet med dubbelhamburgaren Big! lockar norrlänningar i högre utsträckning än alla andra svenskar? Fråga inte oss. Det är ett av livets mysterier helt enkelt.

Vi gillar poliser men ibland gillar de inte oss. När vi öppnade i Gävle ville vi som vanligt få en pangstart. Vi basunerade ut att nu har Max kommit till stan och delade ut inbjudningar till premiärkvällen. Och är den kvällen väl kom, kom också hungriga Gävlebor. Först ganska många, sedan ännu fler och efter dem kom resten av Gävles befolkning och antagligen även ett gäng Sandvikenbor. Det var som om alla i Gävleregionen, på samma gång, beslutat sig för att prova stans nya hamburgerställe. Både köket och kassaapparaterna gick på högvarv till vår genuina, helt oförställda glädje. Det var sådant tryck att personalen vid drive in-disken inte ens kunde se slutet på bilkön. Strålande tider tyckte vi. Det vi inte kände till var att bilkön ringlade över parkeringen, ut på vägen och in i den närliggande rondellen. Rondellen blev helt igenkorkad. Polisen fick tillkallas för att reda ut trafikkaoset och dirigera om trafiken. Efter många svordomar upplöstes rondellknuten. Polisen frågade oss, polisiärt och behärskat: "vad f#n vi sysslade med". Vi förklarade. De muttrade. Som plåster på såren serverade vi poliserna ett gäng burgare. Det fungerade. Det är allmänt känt att vägen till en mans hjärta går genom magen, samma väg gäller även för en polis. Lägg det på minnet.

En dag fick vi ett brev som innehöll några fotografier. De visade utsidan på en Max-restaurang med Max-logga och allt. Rätt ordinära bilder, om det inte hade varit för omgivningen. Man kunde tydligt se att restaurangen låg långt söderut, närmare bestämt I Iran. Eftersom vår sydligaste restaurang ligger i Lund blev vi rätt förundrade. Var det här ett torrt skämt? Eller ja, vad var det här för något? Ett meddelande i brevet förklarade. En svensk turist, på semester i Iran, hade sett Max-loggan uppenbara sig på en gata i Teheran. Först trodde han att det var en hägring. Det var ingen hägring utan en riktig restaurang. Efter viss research visade det sig att en kille från Västerås, hade flyttat till Iran och startat upp en egen verksamhet. "Inspirerad" av oss, hade han gett sig in i hamburgerbranschen. Inget ont i det, förutom att han hade kopierat det mesta: vårt namn, vår logga, vår interiör, ja allt, förutom hamburgarna med bacon. Med tung bevisbörda gick vi till några advokater. Rätt ska vara rätt tyckte vi, men innerst inne så var vi nog en aning smickrade.

John, även känd som Max först anställde, gjorde comeback i företaget efter en tripp till USA, en resa på sexton år. Efter så många år med heta BBQ-såser framstod våra dipsåser som trevliga men ack så milda för honom. Vi måste få in lite cajun flavours, tyckte John, det kommer att bli en bestseller. Det var skönt att ha med John i gänget igen, men hade han inte blivit lite väl amerikaniserad när han utlovade bestsellers? Vi var inte helt övertygade, men ville inte dämpa hans entusiasm. Okej vi provar, sa Max. Med inspiration från Louisiana och dess heta, rökiga såser började Max och John ta fram olika dipsåser Efter några om och några men utvecklades det som vi kom att kalla för Hot Creole. John hade rätt, dippen smakade super. Men skulle den bli en bestseller? Ja om inte bestseller så hamnade den i alla fall på topp tre. På den här tiden hade vi bara tre dipsåser. Men än idag är Hot Creole topp tre, och nu har vi 16 dipsåser. Tack till John.

Grundläggande fakta: det är varmare i Florida än i Sverige. Max har alltid velat ligga i bräschen, oavsett om det gäller inredning, mattrender eller sugrör. Sommaren -91 fick Max höra talas om stenbeklädda papperskorgar. De fanns i Florida. Inget snack om saken, vi skulle ha dem. De stack ut och var vackra, och dyra! Men att det kostade 6000 kr för en enda papperskorg, hindrade inte oss att beställa ett antal till varje restaurang. Sammantaget blev det en stor investering. De flögs över och vi kunde stoltsera med de snyggaste papperskorgarna som någonsin prytt en uteservering i Sverige. De till och med glittrade i sommarsolen. Sen kom vintern med minusgrader och snöfall. När vårvärmen började locka ut folk till uteserveringarna hade något hänt. Av våra exklusiva, stenbeklädda papperskorgar var det bara grus kvar. Vi hade missat två små detaljer: i Florida är det varmare än i Sverige.

Berättat av: Jessica Sörensen, Kolbäck

"Jag var gravid i åttonde månaden och det var vår bröllopsdag. Bröllopet var vackert och allt gick bra... ända tills det var dags för middagen . Grejen var att under en månads tid hade jag ett sådant otroligt sug efter Delifresh Kycklingburgare. Och nu precis när cateringpersonalen började servera maten var jag bara TVUNGEN att ha en Delifresh Kycklingburgare. Jag puttade lite försiktigt på min nyblivne man och förklarade läget men han sa bara att jag kunde ju faktiskt hålla mig till dagen efter, det här var ju faktiskt vår bröllopsmiddag och vi hade ju 50 bjudna gäster till bords.

Jag kände hur jag började ilskna till, reste mig upp letade rätt på bilnycklarna till cabrioleten vi hade hyrt för tillfället och åkte de två milen till närmaste Max restaurang, staplade in med bröllopsklänning och allt. Personalen var jättetrevlig och jag fick till slut min Delifresh Kycklingburgare . Åkte tillbaka till mitt bröllop och slutet gott, allting gott och framför allt... Max ÄR gott!"

Berättat av: Robert Nygren, Bromma

"Mitt absolut bästa maxminne ägde rum i lumpen 1997. Vi var 20 grabbar som hade vart i fält under fem dagar. En kväll satt vi alla runt brasan i tältet och käkade kex med leverpastej på. Utsvultna! Det var då jag knäckte idén. Vi beställer från Max. En tanke som var högst förbjuden men väldigt lockande. Som täckmantel sa jag till mitt befäl att jag behövde åka in och tanka min traktor inför morgondagens övningar. Sagt och gjort. Vi skramlade ihop pengar tillsammans och började ta beställningar. Jag och min kompis hoppade in i traktorn och körde till Max.

Alla kollade på oss när vi parkerade den enorma traktorn utanför Max i Boden. Sedan beställde vi 20st skrovmål samt ett gäng extra hamburgare. Personalen skrattade när vi la in beställningen kan jag säga. Sen körde vi tillbaka till skogen, mutade vakten med en hamburgare som blev väldigt glad, och smög in med alla påsar i tältet.

Strax satt vi 20 grabbar och åt det godaste vi någonsin ätit. Alla lumpare var otroligt överraskade av dessa välsmakande och nygrillade hamburgare. Det värsta var faktiskt dock när vår fänrik tittade in i tältet mitt under måltiden. Han hade uppmärksammat stoj och rop utifrån tältet. Hans min när han såg oss äta var oslagbar. Men som tur var blev det enkelt mutat även där. Vår fänrik skrattade och sa att han kunde se mellan fingrarna om han fick en burgare. Detta var som sagt 1997 och Max var inte då så etablerat längre ner i Sverige på den tiden. Jag kan lova att jag frälste många söderbor till Max den kvällen."

Berättat av: Henric Högmyr, Järvsö

Vi hade varit på matresa i Asien i 3 veckor, "All inclusive", vi hade sparat till vårt livs resa, vår första resa tillsammans som gifta. Det enda jag längtade efter under hela resan var ett Frisco-mål. När vi kom tillbaka till Sverige så skulle vi träffa min familj i Stockholm var det tänkt, men jag sa till min fru att jag hellre gör något helt annat, så istället åkte vi till Max i Uppsala, vi åt Frisco, cheesburgare, Cola och milkshake. Åkte vidare upp mot Gävle och svängde in på Max igen, den gången blev det en Surpreme och cheesburgare. Vi fortsatte hem upp mot Järvsö och åkte genom Bollnäs, där tog vi en tur in på drive-in och tog en milkshake. Det bästa med hela resan var att äntligen få åka in på Max igen.

Berättat av: Christian Björk, Vallentuna

Ett av de bättre max minnena jag har är när Max öppnade vid Stockholm centralstationen. Kom dit på premiärdagen - fullt med folk men ändå snabb service och inga tjuriga minner bland personalen. Trots stressen behövde man inte vänta så länge på maten.

Berättat av: Lisa Edvall, Sundsvall

När jag var fyra träffade jag Maxhunden. Jag klappade honom på nosen och han gav mig en röd ballong. Jag blir varm i kroppen än idag när jag tänker på detta minne. Det är så fint att Max bryr sig om barnen. Hunden dansade med mig och mina vänner vilket gjorde att det verkligen blev en betydelsefull upplevelse.

Berättat av: Annika Andersson, Ekolsund

Jag växte upp i Canada där hamburgaren var populär redan för 35-40 år sedan. Den stektes och gjordes klar medans man väntade - gott gott! Efter alla Mc Donalds sko sulor är jag väldigt glad att få återuppleva min barndoms hamburgare. Lukten, väntan och de fräscha färska burgarna. Idag har jag egna barn och mina minnen har smittat av sig på dem. De äter helst max om det går att välja. Saknar restaurang i Enköping bara.

Berättat av: Miriam Axelsson, Huskvarna

En natt på ett av stadens uteställen träffade jag en kille. Han var kanske inte riktigt min stil, men han var trevlig så jag beslöt mig för att ge honom en chans. Dagen efter skulle vi på vår första date och han tog med mig till stadens nyöppnade Max restaurang. Jag hade aldrig varit där och jag var skeptisk för då var hamburgare för mig lika med McDonalds. När jag smakade var det den godaste hamburgare jag någonsin hade ätit och jag blev helt såld på både hamburgaren och killen framför mig. Nu många år senare är vi lyckligt gifta och har tre barn. Hade det inte varit för Max Hamburgare så hade det inte blivit något mellan min man och mig kan jag säga. Vägen till kvinnans hjärta går också genom magen?

Berättat av: Thomas Olsson, Östersund

Mitt bästa maxminne är när ni bestämde er för att öppna i Östersund! Ett annat är när vi bilade från Stockholm till Östersund, vi hade kört i 7 timmar när vi kom hem till Östersund. Det var då vi kände hungern komma till oss, men eftersom inte ni hade hunnit komma till oss? så fick vi fortsätta 12 mil till Åre! Det var det värt för att få sig ett Ultimate Cheese mål!!!

Berättat av: Henrik Tällberg, Jönköping

Mitt bästa minne är ingen särskild händelse egentligen - men det är väl det som är så typiskt för Max. Jag gick förbi Max på väg hem efter en tung dag på jobbet och insåg att jag nog inte orkade laga till någon mat när jag kom hem utan det fick bli hamburgare istället. Hade inga särskilda förväntningar när jag beställde mitt Max mål utan vill bara bli mätt. Det blev dock en upplevelse jag aldrig glömmer, ju mer jag åt ju bättre mådde jag. Hamburgaren smakade underbart, stripsen var perfekta, miljön och musiken perfekt, ja helt plötsligt var allt perfekt. Det var nästan en religiös upplevelse, vet fortfarande inte riktigt vad det berodde på men Max besöket fick en tung dag att bli helt perfekt!

Berättat av: Carola Sjöstrand, Skärblacka

Jag har för bara ett par år sedan blivit laktosintolerant och mjölkproteinallergiker. Plötsligt är det mycket som krånglar extra. Gissa om jag blev positivt överraskad när jag upptäckte hur bra det går att få mjölkfritt his Max, dessutom smakar det lika gott som de "vanliga" burgarna ni har. Och som pricken över i, så blir vi ihågkomna av personalen, då känns det bra att komma tillbaka igen.

Berättat av: Kadi Talvist, Västerås

"Max är min favorit och det finns inget likvärdigt i de länderna jag har vistats i o jag har rest en hel del. jag är estnisk medborgare o bott i Sverige några år. Hade varit här på besök o börjat tycka om max. eftersom det inte finns något likvärdigt i Estland beställde jag en maxburgare av en kompis som skulle komma o hälsa på mig i Estland. Den burgaren åkte (antagligen från Jönköping) till kapellskär, därifrån med färja till Paldiski o vidare till Pärnu. Kall var den när den kom fram men lika god för det! kan det vara den längsta resan en maxburgare gjort?"

Berättat av: Sandra Granberg, Lund

"Det värsta Maxsuget jag någonsin hört talas om var en gammal arbetskollega. Hon väntade sitt första barn och vattnet gick. Istället för att åka till förlossningen skulle hon absolut till Max för att äta. Hennes kille hade inget att säga till om, så de åkte till Max där hon fick sin Maxburgare. Med sig hade de en handduk hon kunde sitta på."

Berättat av: Rickard Wenngren, Sundsvall

"Jag träffade min partner på Max, vi blev gravida, 9 månader senare föddes en liten Max han är nu 10 månader och provsmakar gärna lite Max hamburgare av mamma och pappa."

Berättat av: Niklas Carlberg, Vallentuna

"Den här händelsen utspelar sig i Piteå i mitten på åttiotalet. Jag och min kompis Rolf hade en egenhet att lifta från Luleå till Piteå på helgerna för att festa och ha trevligt. Det här var en sådan helg. Vi liftade till Piteå och anlände vi midnatt efter att en gammal dam hade förbarmat sig över oss. Vi hade en riktigt trevlig kväll och när klockan började närma sig morgon så var det dags att ställa sig vid vägkanten och börja resan mot Luleå. Den här gången gick det inte lika bra, vi stod där i mörkret och såg bilarna åka förbi utan att lägga någon större notis om oss. Kalla, trötta och väldigt hungriga så började tålamodet att sina och vi beslöt oss att ta bussen hem.

Klockan var vid sju tiden på morgonen och det visade sig att bussen inte skulle gå förrän vi tolv tiden. Nu kändes det oerhört tungt och magen skrek av hunger så vi satte oss i slänten utanför Max restaurangen och väntade in att de skulle öppna. Nu var det tre timmar dit men ett skrovmål hägrade och vi försökte att hålla ut. Efter ungefär en timme så öppnades dörrarna på vid gavel och det kändes som att pärleporten var framför oss, nu äntligen var det dags. Att det var två timmar tidigare än vad som stod på dörren hade vi redan glömt, när vi stegade in och ställde oss i position för att beställa dagens första skrovmål. Döm om vår förvåning när det inte fanns någon bakom disken, helt tomt. - Hallå hallå skrek vi rakt ut i ren frustration. Då plötsligt dök en kvinna fram och såg frågande ut och undrade vad vi gjorde där. Jag och Rolf tittade på varandra som två uteliggare som inte ätit på två dygn och stammade fram vi är hungriga.

När hon säger till oss att ni får komma tillbaks när det öppnar för att jag håller på att städa, så kändes det som att marken försvann under våra fötter och hopplösheten hade inga begränsningar. Vi gick tillbaks och satt oss i slänten och såg bilarna åka förbi. Vi var överens om att det här är sista gången vi liftar, nästa gång tar vi bilen. Inget snack om saken. Då händer det som får en att åter få tron på mänskligheten. Den underbara kvinna har under tiden som hon städade stekt två hamburgare, som hon nu kommer ner till oss med . - Jag såg på er hur besvikna ni blev, det kändes inget bra att ser er sittande i det blöta gräset och frysa.

Vi satt i diket och åt vårt livs godaste hamburgare och kände att krafterna började komma tillbaka. Vi försökte att hitta en förklaring till det inträffande och vi kom fram till att det här hade vi förtjänat efter alla skrovmål på Max år efter år och det här var deras sätt att bjuda igen. Sen får man ju inte glömma den fantastiska kvinna som risker sitt arbete för oss (borde vara preskriberat vid det här laget) Efter det här så gick det av bara farten. Sista tuggan av hamburgaren tog jag i baksätet på en Volvo kombi tillbaka till Luleå med ett leende på läpparna."